Aj Aj Ganges, en Ornellaia i spillror

Novembers 1:a-släpp betrakta jag som rätt grymt och det fick mig att kolla läget vad gamarna kvarlämnat framåt 6-tiden en grå och mörk men ljummen tisdagkväll. En del godsaker lyste elakt med enbart etikett på väggen och utan substans därunder. Nåväl, är man inte tillräckligt nördig för att ta ledigt från jobbet, får man taga vad som erbjuds. Jag ska inte klaga, en del av mina målviner fanns kvar, däribland Ornellaia 2008, som jag planerat att ställa till svars mot lillebror av samma årgång som släpptes för nåt år sedan. Efter betalning, vid änden på rullbandet hade liksom påsen kilat under flaskorna, jag ryckte väl till lite lätt och just Ornellaian stupa åt sidan. Nej!, halsen splittrades, en lyxToscana låg och flöt över bänken. Fick lite på fingrarna så jag kunde provsmaka, men annars var det något pinnsamt. Tur att bolagets garanti gäller fram till dörren. Jag blev väldigt skeptisk till den glaskvalité man valt, så en flaska har nog sällan fått så varsam behandling under transport hem.
Efter en vinfattig freddakväll med Mark Knopfler och Bod Dylan bjöd lördan på lite av varje. En välkommen repris med denna fantastiska Robiola + chorizo och serrano som eftermiddagsfika fick sällskap av Graham Becks, nu 99:-ors mousserande. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men jag finner Graham Beck i denna utgåva, mycket mer prisvärd än vad jag mer kritiskt annonserat tidigare när man sålde en variant för 149:-. Denna är friskare och spänstigare i jämförelse. Jag tycker bättre om den nu, vitalare och inte så dovt trött och släpande mogenmustigt som tidigare.
Dylan, det är en rolig prick det. Han är väl framförallt poet, men har ändå haft någon form sångröst med sin karaktäristiska stil. En välbekant stämma som ljudit genom årtionden. Dundermusiker och riktigt bra så var det, men från Dylans strupe blir det bara krax. En gammal farbror och man får väl se det som en Happening.
Till lördans honungs- och citruspenslade lammstek med vitlök och rosmarin valde jag ett väl mottaget vin i form av Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2008. Överraskande karaktärsstarkt och riktigt gott. Bouqueten ger mörka körsbär med björnklistrigt drag samt ett blodigt fruktigt inslag som snarare får mig att associera till en pampigt svettig Tempranillo. I smaken livliga, explosiva kryddor med mulligt mörka körsbär och en fet varmfruktighet som följs upp av en något vidhäftande, inte helt harmoniskt efterhäng. Låter lite storslaget intressant, men kraften blir något ohämmad och onyanserad. Det är bra skjut i drycken, en riktig tuffing och kanske skulle den må bra av att sansa sig lite grann på hyllan. För det måttliga priset av 179:- lämnas ingen oberörd. Mycket prisvärt!
Väldigt oberörd blev jag däremot av Appassimento Tommasi som jag inhandlat till den rödvinssås som skulle göra lammstek och potatisgratäng sällskap. 89:- kostar den och jag passa på att smutta lite till köksbestyren. Men den var ointressant saftig, uddlös och menlös. Ställd mot Poliziano samma dag blev det stora kontraster. Jag dricker inte upp resten, men till sås duger den fint.
Från gamle far fick jag senast med mig en 21-årig Springbank, förmodligen inhandlad nångång på 80-talet. Det fick bli en sån som avslut till kvällskaffet. Här sprack det också, men bara korken, aj då. Mild och len, men ändå spänstig i en päronfruktig ton. Jag tycker den var god, men störde mig lite på en viss sötma som jag inte riktigt tyckte hörde hemma i den annars balanserade och varma karaktären.