Bensin i blodet, men det behövs 4 hjul

till helgen inhandlades 2 bruksvin i form av La Vespa Monferrato 2010, 121:- och Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2009, 139:-. Vespan har inte fångat min uppmärksamhet tidigare, men Monferrato med AlfaRomeovin å allt kan vara värt en chans. Matplanen för lördag afton var rostbiff med potatisgratäng och den utlovade mörkare fruktigheten i Vespan tänkte jag kunde vara en passande kompanjon och Cesaron togs mer med som eventualitet.
Vi luftade Vespan till matlagningssällskap och tog några provningsglas. Färgen hos Vespan är mörk. Har en härligt fyllig rund doft med slånbär, blåbär, mörka körsbär, stilig parfym och

en lätt rostad ton. Bouqueten ger förhoppning, men av smaken blir jag något besviken. Den är stram och kantig. Har en lätt besk saftighet och en närvarande men vek rödfruktighet i en fristående frän oharmonisk ton. Jag förundras kontinuerligt av kontrasten mellan bouquet och smak och söker desperat en öppning.  Skön doft i all ära, men för mig är smaken viktigast, så betyget kan inte nå längre än till Drickbart. Men om en tids flasklagring kan ge smakutveckling i paritet med doften kan vinet bli riktigt bra. Vi kom slutligen överens om att trycka tillbaka korken för framtida ändamål och öppnar istället Cesaron.
Färgen är ljus och bouqueten bjuder uppstudsig björnklistrig körsbär, drag av brysselkål och en lätt fatton. Klassisk lätt parfymerad smak av rosor, nypon och röda bär i fullt tydlig tillgänglig blom och behagligt lagom uppstyrande stram. Så ljus å lättfruktig, men ändå sånt skjut för smaksensorerna och harmoniskt bärigt efterhäng. Det är välkomponerat, men utan tryck i frukten stannar betyget vid Gott. Det var väl inte optimalt, man får inte va så knusslig men det dög till maten.